Att försöka vara stark när det gör ont

Att försöka vara stark när det gör ont

Det är dagen efter jag sa till honom att han fick släppa mig, om han inte var beredd att kämpa för oss. Igår skrev jag om det beslutet och idag kommer känslorna.

Ångesten har greppat tag i mig med full kraft. Gråten ligger på ytan hela tiden och klumpen i magen känns större än någonsin. Det är en riktigt, riktigt tung dag. Nästan som i början, när han först gick, med samma förtvivlan och samma djupa sorg som äter upp mig inifrån.

Jag förstår nu på riktigt att han faktiskt låter mig gå. Att han inte vill kämpa. Inte för mig, inte för oss. Och även om det var ärligheten jag bad om  så gör den ärligheten så fruktansvärt ont. Jag bad honom inte att ta tillbaka mig, jag bad bara om att han skulle vilja kämpa för en chans, någon gång, att vi kunde hitta tillbaka. Men han kunde inte. Han ville inte. Och den insikten skär sönder mig.

Jag som har försökt vara så stark, hålla ihop mig själv, resa mig gång på gång. Men idag kommer ångesten som en flodvåg. Hjärtat slår hårt, kroppen skakar, domningar sprider sig och tårarna rinner. Jag vet att det inte är farligt, jag vet att det bara är kroppens sätt att visa att den inte orkar mer just nu. Men känslan är förlamande.

Natten gav ingen vila. Jag vaknade med gråten i halsen, med klumpen i bröstet. Till slut kunde jag inte ligga kvar längre fast klockan fortfarande var natt. Och hela dagen har burit den känslan att ingenting riktigt bär. Jag höll ihop tills min son cyklade till skolan, men sen brast det.

“Smärtan jag känner nu är beviset på kärleken jag bar och styrkan jag ännu bär.”

Jag känner mig ensam, så fruktansvärt ensam. Och ändå orkar jag inte möta någon annan just nu, fast jag vet att det kanske hade varit bra för mig.

Det enda jag kan hålla fast vid just nu är tron på att det inte alltid kommer kännas så här. Att sorgen inte alltid kommer vara lika skarp, att ångesten inte alltid kommer äta upp mig inifrån. För någonstans vet jag att det kommer att bli bättre.

Det måste bli bättre.