Att se honom igen och se allt jag förlora

Att se honom igen och se allt jag förlora

Jag kan återigen se stunder av den man jag en gång älskade så djupt.

Det är nästan det som gör mest ont just nu. För i början, när allt hade rasat, såg jag en helt annan människa framför mig. En man jag inte kände. En man jag inte ville känna. Han var kall, nästan fruktansvärd i sin känslolöshet. Han stängde av mig som om jag inte betytt någonting. Han blev en skugga, mörk och främmande, av den man jag hade delat livet med.

Och på något märkligt sätt var det lättare då. Lättare att hata. Lättare att fyllas av bitterhet än att drunkna i sorg. Lättare att säga till mig själv: Den där mannen vill jag ändå inte ha.

För den där nya versionen av honom var inte min man. Han var någon jag aldrig skulle ha valt. Det kändes som om han kastat allt vi byggt ihop i soporna och sedan trampat på det, bara för att försäkra sig om att det gick sönder ordentligt. Det var som om han stuckit kniven i min rygg och sedan vridit om – och allt inom mig gick sönder.

Men nu… nu har något förändrats.

Nu ser jag ibland glimtar av honom. Den riktiga honom. Den fina, snälla, varma mannen jag delat mitt liv med. Han som var min trygghet, min bästa vän, min livskamrat. Han som skrattade med mig, han som höll om mig när jag var ledsen, han som gjorde vår familj hel.

Och det är så jävla svårt.

För jag vill hata honom för det han gjort. Jag vill påminna mig själv om hur han rev sönder vår familj, hur han inte insåg vad han höll på att förstöra. Jag vill stänga dörren och säga att han är borta för alltid. Men när jag ser de där glimtarna av honom, ”min honom” gör det mig svag.

Den senaste veckan har varit känslomässigt brutal. Han är tillbaka i samma ort. Jag ser honom varje dag. Jag hör hans röst. Och varje gång får jag en liten flashback till det som var vårt liv.

Hur ska jag gå vidare när jag ibland ser precis det jag förlorat?

Det svåraste är inte att släppa taget om någon som sårat dig, utan att släppa taget om den version av dem du en gång älskade

Igår skrev jag till honom. Jag skrev:

”Jag önskar fortfarande att detta aldrig hade hänt. Att det fortfarande var du och jag. Att vi skulle hittat tillbaka till varandra.

”Men var inte rädd, jag har förstått. Och det är därför jag kan vända från dag till dag med vilken kontakt jag vill ha med dig. Ibland gör det bara för ont, ibland saknar jag dig för mycket. Det kommer gå över, och jag kommer att kunna släppa dig. Hjärnan vet det redan, men mitt hjärta hänger inte alltid med. 💔 Älskar dig fortfarande på mitt sätt (och det är det bästa sättet) fast du inte är värd det ❤️”

Det är sanningen. Ena dagen säger jag att jag behöver distans, att jag inte orkar ha kontakt. Jag vet att jag måste få läka. Nästa dag saknar jag honom så mycket att det känns som att jag inte kan andas, och jag skriver bara för att få bort klumpen i magen.

Hans svar gjorde något med mig:

En del av mig hoppas att vi på något sätt ska hitta en väg. Så en del av mig blir ledsen när du skriver att du ska sluta älska mig. Samtidigt som jag förstår.

Det gjorde mig glad. Och förbannad. För en del av honom?

Jag vill inte vara en del längre. Jag vill vara allt eller inget. Jag vill inte att han ska stå med ena foten kvar hos mig och den andra någon annanstans. Jag vill inte att han ska hålla kvar mig som en trygghet att falla tillbaka på om det han valt inte fungerar.

Jag är värd att älskas helt och hållet. Jag är värd att någon kämpar för hela mig inte för delar, inte för minnen, inte för en bekvämlighet.

Och kanske är det just där min styrka måste börja. I att förstå att även om jag ser glimtar av den man jag älskade, så räcker glimtar inte för att bygga ett liv. Han är inte längre min framtid. Och jag måste, på något sätt, sluta hoppas att han ska bli det igen.