Ett brev till honom

Ett brev till honom

Det har gått snart tre månader sedan du lämnade mig.

Sjutton år tillsammans och ändå försvann du från mitt liv på en dag. Jag förstod inte vad som hände. Jag kunde inte ta in det. Det kändes som om marken under mig rämnade. Jag har sörjt dig, oss, vår framtid. Jag har gråtit tills jag inte haft några tårar kvar. Jag har känt mig liten, bortvald, otillräcklig.

Men nu börjar något sakta klarna.

Älskar man någon, då försöker man. Vill man vara med någon, då visar man det, varje dag, på små och stora sätt. Man kämpar. Man håller fast. Man tar varje chans man kan för att få vara nära.

Och när jag ser tillbaka nu, med alla känslor som slitit i mig de här månaderna, så inser jag att det var jag som gjorde allt det där.

Jag kämpade. Jag älskade. Jag ville.

Men du gjorde inte det. Inte ens när vi var tillsammans. Jag bar oss. Jag höll ihop oss. Jag trodde på oss. Men du släppte taget långt innan du sa orden högt. 

Jag förstår nu att du inte kunde ge mig det jag behövde. Inte kärleken, inte närheten, inte tryggheten. Och jag ser också hur jag gång på gång försökte fylla tomrummet, hur jag intalade mig själv att det var nog, att jag kunde stå ut.

Men jag kan inte längre.

Jag orkar inte längre. Jag behöver mer. Jag behöver någon som ser mig, som väljer mig varje dag, som vill vara med mig och kämpar för oss. Jag behöver kärlek på riktigt, inte bara när det passar.

Och det var aldrig du.

Du slutade älska mig för länge sedan. Och jag, som älskade dig mer än jag någonsin älskat någon, blundade för det. Jag höll fast vid hoppet. Jag kämpade tills jag nästan gick sönder. Men nu måste jag släppa taget. Det gör ont att skriva det här. Det gör ont att förstå att allt jag gav, allt jag offrade, inte räckte.

För jag gav dig mitt hjärta, hela mitt hjärta, och det räckte ändå inte. Och nu är det min tur att välja. Jag väljer mig själv. Jag väljer att inte längre offra mig för någon som inte vill ha mig. Jag väljer att inte längre tigga om kärlek som aldrig riktigt fanns där.

“Ibland måste hjärtat gå sönder för att själen ska få andas igen.”

Jag vill att du ska förstå en sak, jag älskade dig. 

Jag älskade dig på riktigt. Jag ville inget hellre än att vi skulle hålla ihop, att vi skulle fortsätta bygga vårt liv tillsammans. Jag ville inte att det skulle sluta så här. Men det är inte längre mitt ansvar att rädda något du redan släppt taget om.

Jag hoppas vi kan lämna varandra med värdighet. Jag hoppas du hittar din lycka, på ditt sätt. Jag önskar dig inget illa men jag kan inte längre bära dig, dina känslor, dina demoner. Jag har gjort det för länge, för många gånger.

Det är över nu.

Inte för att jag slutade älska dig, utan för att jag äntligen förstått att jag inte kan älska oss båda ensam. Du hade mig. Hela mig. Och du valde bort det. Nu är det jag som väljer. Jag väljer att gå vidare, även om det gör ont.

Och kanske, en dag, kommer jag kunna se tillbaka på oss utan den här tyngden i bröstet. Men just nu… just nu är det bara sorg. Sorg över att jag älskade så mycket och att det ändå inte var nog.