Från vi till ingenting

När kärleken förändras, vår resa genom åren

Ibland behöver man stanna upp och backa bandet lite. Det här är min berättelse. Min känsla av det förhållande jag levde i under nästan 20 år. Jag kan inte tala för honom , hur han kände, tänkte eller upplevde det. Jag vet nu att vi inte såg på vår relation på samma sätt.

Vi träffades ganska unga. Jag hade tre barn sedan tidigare, men han klev in i vårt liv med värme och kärlek, och blev snabbt en del av vår familj. Han tog sig an barnen som om de vore hans egna,  på ett sätt som ibland överträffade deras biologiska fäder. Det var som om familjen äntligen blev hel.

Vi hade inte mycket, men vi hade varandra. Vi hade kärlek.

Efter några år fick vi ett gemensamt barn. Familjen växte, och vi flyttade till hus. Ett hus vi tillsammans renoverade och formade till vårt. Så såg våra år ut,  mycket tillsammans, byggande både i konkret och känslomässig bemärkelse.

Han utbildade sig, fick ett bra jobb och en bra lön. Tillsammans tog vi beslutet att jag skulle jobba mindre och istället ta hand om barnen, hemmet och familjen. Det var något jag alltid drömt om. Vi bråkade aldrig om sysslor,  vi visste båda våra roller, och det fanns en trygghet i det.

Men… med tiden och de ökade resurserna började jag känna att vi gled isär. Vi kämpade inte längre sida vid sida på samma sätt.

För ungefär sex år sedan föll allt samman. Jag upptäckte att han varit otrogen. Det var inget tillfälligt snedsteg, utan en relation som pågått i tre månader bakom min rygg. Det krossade mig. Min tillit, mitt självförtroende,  allt rasade.

Och ändå stannade jag. För att jag älskade honom. För att jag ville dela livet med honom.

Det blev en mörk period. Ilska, sorg, rädsla, förtvivlan. Men han fanns där. Han kämpade. Han älskade mig, det kände jag. Han mötte mig i min smärta, vilket jag är honom tacksam för. Samtidigt var det han som orsakade den.

Ett år senare gifte vi oss. Kanske låter det konstigt, men just då kände jag att vi var starkare än någonsin. Vi mot världen.

Och vi hade det bra. Fantastiskt, till och med.

Men något inom mig hade förändrats. Något jag inte riktigt bearbetade. Svekets skugga följde med mig. En ny sorts osäkerhet växte fram, en som aldrig tidigare funnits där. Han hade faktiskt valt bort mig en gång. Han hade sårat mig på ett sätt jag aldrig trodde möjligt.

Så vad gjorde det med mig? Med oss?

Jag blev misstänksam. Osäker. Jag började leta fel, inte för att jag ville, utan för att jag inte visste hur jag skulle skydda mig själv annars. Jag ville aldrig mer bli den där kvinnan som inte såg vad som pågick.

Han fortsatte som vanligt. Samma gym, samma vänner, samma rutiner. Och jag blev mer kontrollerande.

Det var detta som våra bråk handlade om de kommande åren. Framför allt en gång i månaden, när min PMS var som värst och tankarna skenade.

Sen fanns också något annat. Han var inte helt lycklig. Han var rastlös. Pratade om att flytta till storstan, om att hinna med mer innan livet passerade. Han längtade efter något  men visste inte vad.

Själv trivdes jag. Jag älskade vårt liv, vår familj, vardagen. Visst, barnen blev äldre och behövde mig mindre, men det fanns fortfarande mycket kvar att dela. Tillsammans kunde vi ju resa, uppleva, leva.

Jag såg ingen framtid utan honom.

Men det gör något med en när den man älskar längtar bort. När man märker att man kanske inte räcker till, att man inte kan göra honom lycklig. Osäkerheten växte.

När vi hade det bra, var det fantastiskt. När det var dåligt, var det riktigt mörkt. Men vi hade mycket närhet. Mycket kärlek. Och för mig var han min bästa vän.

Men jag slutade aldrig älska honom.

Han däremot… han slutade älska mig.

Han valde att lämna. Utan att ge mig en sista chans.

Han blev kall. Som is.

Och alla de där åren, fyllda med kärlek, kamp, skratt, barn, minnen de var plötsligt inte värda något för honom längre.

Det här är bara en kort sammanfattning av våra liv ihop. Jag kommer att gå djupare in på allt senare, steg för steg. Men jag ville börja här.

Så att du får en känsla av vem jag är, och vilka vi var.

Så Från vi till ingenting blev vårt liv..