Jag kommer aldrig att förstå, aldrig att förlåta

Jag kommer aldrig att förstå, aldrig att förlåta

Det finns stunder i livet då något går sönder inombords. Inte av en olycka, inte av en slump utan av någon annans val. Ett beslut som lämnar kvar tystnad, tomhet och frågor utan svar.

Jag vet att vi haft det tufft ibland. Allt har inte varit perfekt. Vi har haft våra perioder, våra svackor, stunder där vi kanske inte såg varandra klart. Jag är inte blind för det jag har aldrig försökt måla oss som något vi inte var.

Men vi byggde ändå något. Ett liv. Ett vi. Och jag trodde att det betydde något. Jag trodde att man kämpar när det är tufft, inte ger upp. Inte sviker. Inte lämnar.

Jag kommer aldrig att förstå.

Jag har försökt. Jag har vridit och vänt på allt försökt hitta logiken, orsaken, anledningen. Letat efter det där “felet” i mig som skulle göra det begripligt att du kunde göra så. Men det finns inget som ursäktar att du svek mig. För det var ett val. Ditt val.

Jag kommer aldrig att förlåta.

Inte för att jag vill leva i bitterhet tvärtom. Jag vill gå vidare, hitta mitt lugn, min glädje. Men förlåtelse kräver något. Ånger. Förståelse. Och framför allt: respekt.

Och du respekterade inte det vi hade. Du släppte taget som om det inte betydde någonting.

Du visade mig vad svek är.

Du visade mig hur lätt du kunde dra.

Du visade mig hur snabbt du kunde kasta bort allt vi hade byggt upp.

Du visade mig att du inte älskade mig inte på det sätt jag älskade dig.

Och det gjorde ont.

Inte bara en gång. Utan varje gång du inte kände dig 100 % lycklig och lät det gå ut över mig.

Varje gång du valde tystnad istället för att möta mig.

Varje gång du lät din osäkerhet bli mitt ansvar.

Jag hoppas att du är lycklig nu.

Att du följer ditt hjärta, lever fullt ut, och aldrig någonsin ångrar ditt val.

Jag hoppas att du hittat den kärlek du trodde du saknade och att du mår bra. Alltid.

Men jag hoppas också att du, en dag, förstår vad du hade.

Vad du släppte. Vad vi kunde ha varit.

Att du inser att det inte var felfritt, men att det ändå var något värt att kämpa för.

Jag kommer aldrig att förstå.

Jag kommer aldrig att förlåta.

Men jag kommer fortsätta framåt. För min skull.

Och jag kommer aldrig att älska någon på det där sättet igen  inte för att jag inte vill, utan för att det du gjorde lärde mig att skydda mig.

Och det är kanske det största sveket av alla.

Efter att du gick… har jag aldrig riktigt vågat uttrycka vad jag kände.

Aldrig fått ge plats åt min ilska.

Aldrig tillåtits visa min vrede, min bitterhet, mitt hat för då har jag framställts som svag, som överdriven, som någon som “inte släpper taget”.

Och om jag visat hur ont det gjorde, då har du kunnat peka på det och säga:

“Ser du? Det var rätt att lämna.”

Du har fortsatt spela på mina känslor.

På min längtan.

På min kärlek till dig som du vet att jag haft kvar, efter att du försvann.

Du har dragit i mina trådar, bara för att se om jag fortfarande reagerar. Och ja, det har jag gjort. Länge. För mycket.

“Du lämnade, och du tog allt utom skulden. Den lämnade du till mig.”

Och nu står jag här och undrar:

Vem är du?

Vem har du blivit?

Eller var du alltid den här personen och jag såg det bara inte?

Var det jag som målade upp en bild av dig som inte fanns?

Var det jag som älskade en version av dig som aldrig existerade annat än i mitt hjärta?

Det gör något med en människa, när man inser att den man litat mest på var den som sårade en djupast.

Det ruckar på hela grunden. På självbilden. På tilliten till andra men också till sig själv.

Hur kunde jag inte se? Hur kunde jag tro?

Jag trodde du älskade mig.

Jag trodde vi var vi.

Jag trodde du skulle stanna, kämpa, vilja mer.

Men du lämnade.

Och du tog inte bara vårt liv med dig du tog en del av mig också. Den delen som ville bli älskad av dig