När livet känns som mest orättvist

När livet känns som mest orättvist

Vem tycker jag egentligen är värd mer olycka?

Den frågan snurrar i mitt huvud. Jag undrar vilka fel jag har gjort i livet, vad jag har sagt eller inte sagt, för att hamna här. Allt rasar bokstavligen runt omkring mig, som om jag straffas för något jag inte ens vet vad det är.

Ni vet den gamla sägnen om att en krossad spegel betyder sju års olycka? Hos mig gick fem speglar sönder. Om det ligger någon sanning i det där har jag många års motvind att vänta mig. Och just nu känns det nästan så. Jag önskar bara att något, vad som helst, kunde få flyta på utan kamp. Bara en enda sak som faktiskt går min väg.

När vardagen blir både räddning och börda

Samtidigt har vardagen dragit igång igen. Grabben har börjat skolan och vi försöker komma in i rutinerna, även om det går trögt. Jag känner att energin jag gått på sedan allt hände plötsligt har tagit slut. Som om jag levt på någon tillfällig kraft, men nu är den borta och jag står här tömd.

Kanske är det inte bara livet i sig. Jag vet att mitt blodvärde alltid varit lågt (85), men tidigare har det inte påverkat mig så här. Nu när kroppen är tröttare och själen mer prövad kanske det märks extra mycket. Kanske är det därför jag inte orkar på samma sätt längre. Jag hoppas innerligt att energin kommer tillbaka snart, för det finns så mycket som måste fixas hålla ordning i huset, orka vara en bra mamma, orka ta striden med banken.

Relationer i motvind

Och hur går det då med kontakten mellan mig och min förra man? Ja, det är väl som en berg och dalbana. Ibland kan vi prata och hålla sams, nästan som om vi vore två vanliga människor som delar en historia. Ibland bubblar känslorna över och konflikterna slår till med full kraft. Det är kanske inte så konstigt, med tanke på allt som hänt och allt vi bär med oss.

Men just nu finns inte ens orken till att ta tag i det. Jag känner mig ganska tom känslomässigt. Det är som om jag bara går igenom dagarna utan att riktigt känna. Och kanske är det så här det måste vara ett tag, tills jag hittar tillbaka till mig själv.

”Ibland tar orken en paus, inte för att vi är svaga, utan för att vi behöver lära oss vila innan vi kan resa oss igen.”

Ett steg i taget

Just nu handlar allt om att orka vardagen. Att ta ett steg i taget, även när det känns som att marken skakar under fötterna. Jag försöker påminna mig själv om att mörka perioder inte varar för evigt, även om det känns så. Att någonstans, längre fram, väntar en ljusare dag.

Kanske är det så livet fungerar, vi bryts ner, vi prövas, men vi bygger också upp styrka vi inte trodde vi hade. Jag vet inte riktigt var jag befinner mig i den resan just nu. Men jag vet att jag måste fortsätta. För min egen skull. Och för mina barn.